Gick igenom oöppnad post. Inbjudan till Blondinbellas 18-årsfest.
På Café Opera.

"Under kvällen blir det precis som jag vill ha det, förfriskningar, dans, mingek och underhållning,"

Wow, den här tjejen får ju Paris att framstå som en hickory-girl, som någonting som katten släpat in. Och så har hon också en riktig Jessica Simpson-pappa i blonderad slinglugg och hybrisleende. Han är nöjd med dottern han.

Så kära Isabella, jag hade gärna stått med dig på Cafét och skålat i bubbel och tänkt tillbaka på min egna 18-fest.

Lite tårta, lite släktingar, kompisarna som hade skramlat till en tröja.
Kanske var det nån som höll tal? Sen åkte Farsta-gänget in till stan och drack sig fulla på nån dålig bar. Men om jag inte minns helt fel så gick jag och Frida och Åsa på Cafét sent på natten. Jag hade svart skinnjacka och svart spetsbehå under. Nä, inget mer.  Bara behå. Malin Berghagen hade satt trend. Jag var jävligt snygg i min spetsbehå. Men nu har ju kalaset redan varit eftersom jag inte lyckas öppna mina brev i tid, så grattis Blondinbella. Du är en prinsessa på riktigt!

Blondinbella är en prinsessa!

Hej mr halloween!


Nä men, vilken skitgod frukost.

Nu har jag legat i illamåendechocker i två dagar och börjar äntligen se ljuset.
Och det enda positiva, som jag ser det, med att vara sjuk är att man ser livet på ett helt annat sätt när man börjar må bättre. Man är helt enkelt oerhört tacksam och välvilligt inställd. Som ta min frukost till exempel som jag brukar utnämna till "Söders tråkigaste frukost", ta den nu, nu när jag inte fått i mig en kaksmula på två dar. Nu minsann framstår den som en guide Michelin-frukost i all sin enkelhet. Robust, smakfull, färgglad och till och med lite rolig.

Samma sak gäller när man får barn (här är för er som tvekar), man förandlas plötsligt från den där sjävupptagna, lyxproblemsaktiga shoppingtokiga party-Nissan till en oändligt tacksam liten människa.

Varenda liten lunch utan barnskrik, varje sovmorgon, varenda litet plagg som inte sitter som ett baconskinn över rumpan gör en så oerhört tacksam. Sånt som man förut tog för givet är nu ett mirakel, en gudagåva från himlen.
Som sexlivet: Raderna "What have you done for me lately" blir plötsligt "please do somethin for me baby". Olika ställningar, långa förspel, knullgungor, långa duschar efteråt, superfoxy troxy underkläder är lika sällsynt som en nykter Kate Moss.

Man är tacksam för en snabbis i missionären. Man är tacksam för en middag utan 70 avbrott. Det är bara att kolla nästa gång du går på fest? Vilka är gladast? Vilka är fullast? Vilka dansar mest? Äter minst? Går sist?
Jo, morsorna och farsorna.
Så oändligt lätta att tillfredsställa.

Jag och Alex tyckte att det var jättekul när vi spelade in, men det kanske inte passade in i programmet. Hursomhelst så är "sketchen" där jag får instruktioner av Alex hur jag ska attrahera en player på hotell Anglais i Stockholm bortklippt, men enligt Alex så ska man (om tanken är att du vill fånga en player) som tjej vara: "Inställsam och skratta åt allt. Jobba med något nursering, alltså lärare, sjuksköterska, flygvärdinna, tandtekniker. Du får inte ha några specilla åsikter eller stå för något speciellt utan skratta och verka imponerad av playern. Du får gärna vara smal och ha klänning och päls och bry dig extremt mycket om ditt utseende."

Ja, om du vill ha en player alltså. Ikväll berättar credplayern Timbuktu (Jason) om hur hans hjärta korssades för några år sen och hur han har svårt för att bli kär. Han är Skånes egen James Bond.

Perfekta människor gör mig livrädd. Perfekta förhållanden är provocerande som fan!
Tori Spelling och Posh Spice, klart att deras kärleksliv är kass, dom kan ju inte stå upp utan att ha sju meter höga klackar och en perfekt högermin in i kameran.

Det var därför det var något som var shady med Charlote Perelli och Nicola. Det är därför det alltid varit shady kring kungen och Silvia. I perfekta relationer får man inte spilla eller låta som en marskatt när man knullar. Man måste hela tiden vara följsam. Som Jackie Kennedy. Sen rökte hon tre pack cigg om dagen också. Min tes är att det perfekta måste ut någonstans. Cigg, alkohol, konstiga bilder på nätet, drugs you name it.

Ta Hugh Grant till exempel. Hans personlighet är perfekt för att man ska säga, "Va, var det något som var fel?"

Det är alltid något som är fel.
Kolla bara Toris pålagda on top of skin bröst.

Okej, min man ligger i konkav ställning och spyr.
Tori Spellings man bär hennes skokassar när hon har shoppat. Min kille byter land när jag ska gå på marknad.
Min två-åring är i supertrots och ordet repris har fått en helt ny innebörd, "Gå upp mamma".

Nu sitter vi och äter gamla pepparkakor och kollar på Ninja turtles.
Bah!
Läser en gammal artikel i DN med Rebecka Törnqvist och hon bor i ett gammalt dragigt hus i Sörmland för att det är lättare att spela piano på nätterna.

Men hur mycket piano kan man spela på nätterna? Jag är bara avis för att jag inte kan spela piano. För att inte har ett gammalt dragigt charmigt gammalt trähus i Gnesta eller nåt.

Oj, nu är han på toaletten igen. Magsjuka måste ju vara världens nedrigaste sjukdom, ingen vill vara nära en. Bara en svag röst på avstånd långt inne i nåt krymsel av lägenheten, "ummm, älskling, vill u ha lite vatten", eller "Älskling, har du tvättat toaletten efter dig".

Inget godis framför teven, bara lodrätt ner i toan.
Och det är november och har bara börjat. Det är nu jag vill byta liv med Samantha i Sex&the city. Det är nu jag vill åka på yoga-retreat till Indien. Det är nu jag förstår varför alla vill äta piller. Det är nu jag river ut sidorna i Vings katalog.

Undra hur det skulle bli om ALLA åt glädjepiller, skulle det bli en enda lång yra av jätteglada svenskar som bjöd hem varandra på Idol-mys eller skulle alla bli väldigt lagom och likadana, "Nej, det är fina fisken, inget speciellt."

Nä bättre att ha up & downs. Vara snorig. Kräkas en fläck. Det finns ju tv. Som 30 rock. En trevlig liten serie där Alec Baldwin spelar en riktig pösmunksplayer.

Och nu när jag tänker på det så är det ju playern ni träffar i "Världens härligaste män i morgon" ten o clock rock.

Det blir Bygg-lovs-Matte, det blir Timbuktu in his esse och det blir en mycket märklig dejt med superslajmopalyern Mike i Las Vegas. Night folks!

I Världens härligaste män så träffar jag tjejerna i "Sex in the city". Jag var där och fick träffa alla i teamet tio minuter var. Då var det en grej som slog mig att Sarah Jessica Parker verkade så himla deppig, "I´m not hungry" och så till assistenten "You pick something, shrimpsalad or, I don´t know".

Hon var så liten och så hade hon en gräslig foundation som gjorde att hon såg ut som ett lik. Konstig vit tantdräkt ena dagen och en tantgrön klänning andra dan. Och så otroligt liten och smal, men väldigt gullig. Sen när vi kom hem så var det ju en massa rubriker om att SJP snubbe, han gubbskådisen Matthew Broderick hade legat runt med nån 25-åring så det kanske inte  var å kontigt om hon hade förlorat hungern.

Mitt namn var Elton Persson som ex-popidolen Martin Svensson skrivit om han och Dilbas äktenskap är riktigt bra!


Fynd i Amsterdam, colla solglajer 19 euro.


Finaste angora-80-talströjan, 20 euro Noordenmarket.

Är tillbaka från Amsterdam. Var kvar en dag själv. Utan telefon. Wow vad man är ett med sin mobil. Att leva utan sin mobil stället krav. Du kan inte ringa någon om du har tråkigt. Du kan inte mms:a din bästis om du ser ngt roligt. Inte kolla mail. Inte läsa andras bloggar. Inte peppa. Inte tillfredsstlla ditt ego...

Plötsligt var jag tvungen att använda hjärnan, läsa en bok, lita till mig själv, prata med främlingar...Efter ett dygn var jag helt säker på att jag var i Amsterdam på 1800-talet och att det bara fanns häst och vagn och båt och ingen taxi eller buss.

Jag funderade på att börja måla tavlor och sälja på marknaden, rensa rovor eller helt enkelt bli städerska på en pråm. Alla bor på pråmar. Sen läste jag tre böcker på en dag. Hjärnan kanske har börjat funka igen, nu när jag lever på 1800-talet.