Nu har jag legat i illamåendechocker i två dagar och börjar äntligen se ljuset.
Och det enda positiva, som jag ser det, med att vara sjuk är att man ser livet på ett helt annat sätt när man börjar må bättre. Man är helt enkelt oerhört tacksam och välvilligt inställd. Som ta min frukost till exempel som jag brukar utnämna till "Söders tråkigaste frukost", ta den nu, nu när jag inte fått i mig en kaksmula på två dar. Nu minsann framstår den som en guide Michelin-frukost i all sin enkelhet. Robust, smakfull, färgglad och till och med lite rolig.
Samma sak gäller när man får barn (här är för er som tvekar), man förandlas plötsligt från den där sjävupptagna, lyxproblemsaktiga shoppingtokiga party-Nissan till en oändligt tacksam liten människa.
Varenda liten lunch utan barnskrik, varje sovmorgon, varenda litet plagg som inte sitter som ett baconskinn över rumpan gör en så oerhört tacksam. Sånt som man förut tog för givet är nu ett mirakel, en gudagåva från himlen.
Som sexlivet: Raderna "What have you done for me lately" blir plötsligt "please do somethin for me baby". Olika ställningar, långa förspel, knullgungor, långa duschar efteråt, superfoxy troxy underkläder är lika sällsynt som en nykter Kate Moss.
Man är tacksam för en snabbis i missionären. Man är tacksam för en middag utan 70 avbrott. Det är bara att kolla nästa gång du går på fest? Vilka är gladast? Vilka är fullast? Vilka dansar mest? Äter minst? Går sist?
Jo, morsorna och farsorna.
Så oändligt lätta att tillfredsställa.
