Wille Crafoord och jag är nu facebook-vänner. Det är en ganska konstig liten historia. Vi känner inte varandra. Har ingenting gemensamt förutom att han har varit gift med min kompis Josefine, hånglat med H en fullkastrull-natt och att E hade en fling med han i tredje killen i "Just D", Pedda P på en Vattenfestival för tusen år sen. Jag har aldrig tyckt att han är speciellt attraktiv (förutom en gång när Josefine berättade att det stod en kock från Grand Hotell i deras kök och spisade guide michelin-mat en gång när hon kom hem från jobbet samtidigt som Wille satt vid flygeln och spelade kärleksballader (varför händer det aldrig mig?)

Den senaste gången jag hade någonting med honom att göra var när vi båda satt på en sunkig Kina-krog på Söders höjder och han var oerhört jobbig som skulle envisas med att prata ryska årgångsviner och ignorera sin dotter som ville kissa.

Kort sagt. Jag spelar inte hans Povel-Ramel-plagiatmusik på stereon. Han betyder ingenting för mig. Jag betyder ingenting för honom. Men ändå...så...skickade jag iväg en facebookförfrågan i går. Jag hade tråkigt och störde mig på hans facebookbild där han poserar i med vindmaskin i håret och amerikansk uppsyn och jag-är-bäst-blick.

Nu har han accepterat min kompisrequest och jag känner mig som en bedragare. Och sen igår när jag skulle handla så gick han förbi mig på trottoaren i sin Twin Peaks-filtjacka och allt blev jättemärkligt och eftersom vi var facebook-vänner så var vi tvungna att hälsa på varandra, det har vi aldrig gjort förut. Plötsligt såg jag honom på ett annat sätt, som en hårt arbetande tvåbarnspappa som gillar vin, kvinnor och sång. Han log liksom så gulligt och man måste ge alla en chans och...fan. Förlåt Wille, det är inte du - det är jag.

/A

...du sa ju det i programmet om nörden/geeken (manstypen som är under luppen i program 2 som går 15 okt). Hur du hade träffat din geek Alex och först tyckt att det var pinsamt att du dejtade en kille med stora tänder och konstiga tröjor som det står "Rhodos" på. Jag är ju ihop med en geek, vi hade ju så kul när vi jämförde deras obskyra intresse för olika teesorter. Vi sa ju "once you triede the geek, you can never go back." Att med geeken kan man vara sig själv. Alltid. Att dim här tuffa killarna vi varit ihop med förut framstår som tråkiga, spelade och oattraktiva när man träffar geeken.
 

Så helt plötsligt, eller det var ju en tag sen, så är det slut och nu kan ditt geekspeak inte vara med i programmet längre.

Nu är du inte längre den coola bruden som gifte sig med tönten. Hoppas du mår bra ändå och jag vet ju att geeken är ganska knepig att leva med. Fokuserar mycket på sig själv och all information han ständigt måste samla på sig. Och geeken ser sällan att det är stökigt eller att ni borde åka och köpa nya hallkrokar. Dessutom är ju han ju i sin iver att vara "sann mot sig själv" och helt "jävla ärlig" kanske världens mest oromantiske killtyp. "Blommor, men det är ju inte äkta? Det skulle ju bara vara för att du vlll det, jag gillar ju inteblommor".

Men om man vänder på det, så kanske geeken är den enda sanna romantikern. Han spelar aldrig spel och när han säger något vet du att orden kommer från hjärtat.

Kanske var det bra det som hände, vad vet jag. Men ni verkade ju ha så kul ihop och såna par gillar jag. Allldeles för många kärlekrelationer verkar vara lika roliga som en midsommar, dagen efter.
 

Jag och Filip Hammar spelade badminton i fredags, en gång var vi sambos. Han var världens bästa sambo. Vi knullade med vilka vi ville och hade fester varenda kväll i min vindsvåning (gör er inga föreställningar) på Söder. Det var jag och Virtanen och Fredrik W (i sin äppelskjorta). Filip sov i sin säng. Jag i min. Om jag kände mig ensam så kröp jag ner och så sov vi sked. Ibland hände det att vi vaknade och Filip sa, "Låg vi med varann?"

Den här vackra sagan slutade en morgon när jag vaknade med huvudvärk och såg min bästa kompis Åsa ligga i sängen, bredvid Filip. Och det var ingen sked. Det var en missionär. Sen gick vi och fikade och jag frågade Åsa, "Men varför har du inte sagt att du var kär i honom?"

Jag tror hon skämdes. Filip var ju en sån geek. I dålig frisyr, nörddialekt och dressmankostym. Men han var underbar. Och rolig. Sen var dom ihop i fem och ett halvt år. Den sociala geeken och min bästa kompis.

Jag och Filip spelade badminton och Filip vägrade förlora trots att han var förkyld och hade feber (en geek skulle aldrig lägga sig mot en tjej). Vi pratade om det vi brukar pratat om:

Göris (min pappa)

Att Filip aldrig har sett Fredriks snopp.

Att Filip måste börja träna.

Att jag måste börja träna.

Att vi ska käka middag.

Om amerikanska kändisar.

Om Fredriks äppelskjorta.

Om Lars och Tina (Filips föräldrar)

Om vilka kompisar som dejtar.

Sen sms:ade Kleerup. Han och Carolina hade festat hela natten och allting var helcrazy. Fråga: hur orkar Carolina byta kille hela tiden? Hon har svårt att hitta rätt. Carolina: kolla på "världens härligaste män" och hitta rätt.

Dagens SMS:  "Du är lika lätt att få tag på som george bush den ofödde," /Burre

Det är oändligt sorgligt att mitt favoritpar har gått skilda vägar.

Bildbevis på min och Filip Hammars badmintonduell. Skickat från min iPhone.







Idag blir det 70-talsmat till lunch. Imorgon ska vi skvallra om Kleerup och Carolina, Filips hjärtinfarktkropp och varför Filip efter alla dessa år fortfarande inte har sett Fredrik naken.

Alltid när min kille är borta så ställer jag mig frågan: varför är inte alla kärlekspar i hela världens särbos. Det är poeten Bruno K Öijer och hans fru och när jag läste en skön intervju med honom i DI helg så sa han en mycket smart grej om särbons särställning när det gäller att hålla passionen brinnande, "Vi har varit ifrån varandra väldigt länge, men det är desto härligare när vi träffas" (inte ordagrannt citat). Och där har vi ju själva essansen av den så kallade kärleken. Vi åtrår ju något vi har på avstånd arton miljoner gånger mer än det vi har fjärtandes i sängen bredvid. Så varför är inte alla lyckliga särbos.

Men å andra sidan måste det ju vara så mycket enklare att falla för frestelser. Ta Mia Farow och Woody Allen till exempel, dom bodde ju i alla år i varsin lägenhet på var sin sida av Central Park. Mia med alla 45 adopterade ungarna i sin lägenhet, Woody ensam med sina böcker (genier måste ju få tid att skapa, glöm inte det, glöm aldrig det).

Som om man har haft ett litet gräl och rusar hem till sin egen lya och ett gammalt ex lyckas pricka in att gå förbi i nytonat hår och parfym som luktar vårstjärt, då måste det vara mycket enklare att liksom gripa tillfället i flykten, för att ångra sig som fan dagen efter, när den man EGENTLIGEN älskar ringer och ber om ursäkt för att hon eller han blev sur för att an missfärgat favvotröjan. Nä, jag röstar nog för vardagsgegga framför frihet under ansvar. Ni vet ju vad som hände med Woody. Skaffa barn med styvdottern.

Men man får så sjukt mycket gjort utan hångel eller tjafs. Ja, när den man bor ihop med sitter "insvept i en filt och tittar på sjön med en kopp te och datorn i knät."

Som golvtvätt, tvåtimmarssamtal med tjejkompisen om ingenting, simning, promenader, fotoarkivering (nu överdrev jag), klädvikning, vinpimpling, inspirerande-tal-på-nätet, ansiktsmasker, utvecklande böcker om barnuppfostran, shopping, matlagningstrender från 70-talet som stuvning och sånt. Facebooka, fantisera...

Dessutom får man kärleks-sms som heter duga. Och kärlekslåtar på länk. Ändå tillbringar jag viktig tid med att:
1: Bombhota stugan som han har lånat så att han kommer hem
2: Hata honom för att det är han och inte jag som får lite lantlollefeeling.
3. Sms:a grejer som, "Varför kommer jag inte på facebook?"
Fjuck, jag är så otroligt könsbortkollrad. Så förutsägbar. Inte 2008. I'm a 1918-ish girl.


Två teser denna blogg:
1. Kvinnor som är gräsänkor fokuserar på att få "i ordning" hemmet. Rensar, tvättar, längtar lite, lagar mat, utrotar bananflugor. Män som är gräsänklingar fokuserar på roliga grejer som: Zappa, dega, slöa, bersa, soffa, njuta, stöka till. Generalisering, ja visst, men ändå.

2. Kärlekspar som lever som särbos lever lyckligare och har bättre sexliv.

Aloa,
idag är det Tryggve som har namnsdag, haha. En av typerna i min nya tv-serie "Världens härligaste män" (startar 8 oktober) är just Tryggve. Tryggve har aldrig riktigt varit min cup of tea, men så här i efterhand hade det kanske inte varit helt fel att välja just den stabila, pålitliga typen. Låt migsäga så här, en Tryggve kan se lite tråkig ut på pappret: välkammad, välformulerad, kexchoklad och fotbollsbiljetter i bakfickan. Men om du ger honom en chans, lite tid, he´s a late bloomer, så kommer du förmodligen bli överrskad över hur skönt ditt liv blir. Gry Forssell har ju en härlig Tryggve, Alex och dom verkar aldrig bråka om vem som ska lämna eller hämta på dagis, vem som ska jobba eller vem som ska gå hem först på årets party. När man har en sån kille så finns det en massa tid över till att göra roliga grejer som att träna, åka på holiday, shoppa, färga ut råttan i hårbotten och höstskvallra med sin tjejkompisar.

Ärlighet är ett annan underskattat personlighetsdrag.

Det är någonting med badhus, Någonting spännande. Och naket. Tjocka smala unga håriga kvinnor utländska svenskar löddrar sig och bastar och det går liksom inte att gömma undan sin kvinnlighet. På något sätt är det jävligt befriande.
Igår när jag var på badhuset och rakade benen kom det fram en dam tre äpplen hög, som hämtad ur en Arla-reklam om grekisk youghurt: "När du rakar benen så ska du följa med rakhyveln upp och ner, ner upp så att du får med allt hår." Jag ursäktade mig med att urskogen som jag äntligen hyvlade  av inte tillät en sån precesion, mer lietekniken." Och sen kom den (efter att hon råkat snegla på mig kropp ihälld en två storlekar för liten speedobaddräkt som jag hittade i lånelådan) den ärliga:
Grekisk tanta: "Väntar du bebis?"
Jag: "Neheje, hehe (men jag kan golva dig rätt ner i bastuagregatet). Du vet, sviterna efter alla graviditeter...(börjar bli en tjajtig ursäkt)
Grekisk tanta: "Då tycker jag att du ska gå ut och somma en halvtimme utan att stanna, det hjälper."

Finns det något mer boring än att simma? Efter två minuter känns det som att man har tänkt alla tankar man kan tänka. Efter fyra minuter känns det som att det har gått två veckor. Jag ger tio spänn till någon som kan tipsa mig om hur det blir roligare att simma. Jag led i 31 minuter och nu har jag en skitsnygg mage.

Nä, nu måste jag sticka. Ska spela badminton med min gamla sambo Philip Hammar. Bildbevis och skvaller i morgon,

tjena.
 



Glad efter bad! Skickat från min iPhone.

Utlovat bildbevis...


Min rumpa.




Christinas rumpa efter dyra barn.
 

Howdi,
Varför slåss män? Och varför har de så svårt för att visa känslor?
Rent biologiskt finns inte några särskilda maskulina egenskaper.
Manlighet är bara en social konstruktion och den moderne mannen sitter inlåst i tidens idealbild, säger genusforskaren Claes Ekenstam.

Men om det inte finns någon "äkta" manlighet, hur kan det då komma sig att det den så kallade moderne mannen så hemskt gärna vill framstå som snubben i den där klassiska reklamen om cigaretter?
Enligt mina killkompisar så finns det en stor skillnad mellan kvinnors mansideal och kvinnors undermedvetna mansideal. De påstår att alla tjejer säger att dom föredrar "snälla" männen framför dom stygga; men sen när det väl kommer till kritan så väljer dom ofta stöddiga typer som sätter sina egna intressen främst och inte backar för en rallarsving.

Rent historiskt har mansidealen inte varit så jäkla manliga, i Sverige till exempel har män gråtit hejdlöst och utan skam genom tiderna. Hög som låg. Kungar och präster. Så händer något.
En ny attityd växer fram, ett nytt mansideal tar plats. Den moderna mannen gör sitt inträde: En "riktig karl" är behärskad och rationell. En resa i manlighetens historia visar att det är 1800-talets samhällsförändringar vi har att skylla för våra dagars manlighetsideal. Vore det inte för industrialiseringen hade män fått gråta än i dag.

Så: vad är egentligen manlighet. Det beror ju på vem man frågar. Många tycker att humor är skitsexigt, andra att cowboyen med sitt ensamma hjärta och höga ideal är drömmannen.
Drömmannen finns han eller är han ett påhitt för att Hollywood ska ha något att basera sina filmmanus på? Och hur stora är de kulturella och geografiska skillnaderna på vilka kriterier drömmannen ska uppfylla.
Dessutom, drömmannen ändrar karaktär och utseende hela livet. En arketyp som man kan ge sitt lillfinger för när man är 14 tycker man kanske bara är patetisk vid 25..

I "Världens härligaste män ska vi ta reda på vad manlighet egentligen är.
Genusforskaren Claes Ekenstam hävdar att manlighet i första hand är en social konstruktion, att man till viss del kan  säga att män tvingas leva upp till ett konstlat ideal.
Inte nog med att varje tid och kultur har sitt sätt att uppfostra pojkar. Manlighetsidealet ser dessutom annorlunda ut i olika samhällsklasser.
- Skillnaderna kan vara minst lika stora. Klasskulturen är en oerhört viktig faktor att räkna med. Aristokratins seder och tidvisa lössläppthet har varit likartad över Europa, borgarna hade ideal om dygdighet och bönder behövde vara starka och tåliga.
Vi sluter oss till att det helt enkelt finns karlar av alla sorter.
- Den moderne mannens identitet kan liknas vid lök, där historiens olika mansbilder ligger lagrade under varandra i skikt.
Då vet vi vad vi har att jobba med...Lök.

p.s. I morgon kommer bildbevis på att jag har blivit fåfäng och börjat träna. Jag blev så inspirerad av Linda Rosing stjärt på hennes blogg "Ingen kan tro att jag har fött två barn". När man ser mitt spionarsle så kan man tro att jag har fött femtio.

Tjena alla killdiggare där ute (och alla andra)

Snart, snart (8 okt efter Gray's Anatomy, avboka tvättid, träning och killar) börjar mitt program Världens härligaste män här på femman.
Som vi ska objektifiera och glorifiera och titta och komma fram till högst...ovetenskapliga slutsatser om varför snubbar, killar, män, hanar, grabbar och ett och annat arsle är som dom är.

Jag vet inte varför jag gillar det där andra könet så attans mycket. Det är inte bara det att jag vill ligga med dom, eller få gratis-Cosmos på krogen eller ligga och prata nonsens och hångla i baksätet på en bil; det är bara det att dom dom...äsch jag gillar dom bara. Deras doft, deras hår (no gorillas please), deras sätt att säga "Jag älskar dig" på...

Rödhåriga, blonda, lockiga, smala, inte så smala, smarta, inte så smarta, roliga, snåla, generösa. Amerikaner, tyskar, italienare, fransmän, indianer... Jag har testat dom flesta sorter, men trots all denna tid ute i fält inte kommit fram till så många filosofiska eller vetenskapliga slutsatser. Den enda jag vet hel säkert är att dom har en ballefjong mellan benen och att dom gillar att låtsas att dom inte är rädda för döden. Och i tusen fall av tusen kan säkerställa om kvinnan fejkar en orgasm eller inte. Hittills har jag aldrig träffat en kille som har haft en tjej som har fejkat. Hahhahahahahahahaha!

puss ann!