Wille Crafoord och jag är nu facebook-vänner. Det är en ganska konstig liten historia. Vi känner inte varandra. Har ingenting gemensamt förutom att han har varit gift med min kompis Josefine, hånglat med H en fullkastrull-natt och att E hade en fling med han i tredje killen i "Just D", Pedda P på en Vattenfestival för tusen år sen. Jag har aldrig tyckt att han är speciellt attraktiv (förutom en gång när Josefine berättade att det stod en kock från Grand Hotell i deras kök och spisade guide michelin-mat en gång när hon kom hem från jobbet samtidigt som Wille satt vid flygeln och spelade kärleksballader (varför händer det aldrig mig?)
Den senaste gången jag hade någonting med honom att göra var när vi båda satt på en sunkig Kina-krog på Söders höjder och han var oerhört jobbig som skulle envisas med att prata ryska årgångsviner och ignorera sin dotter som ville kissa.
Kort sagt. Jag spelar inte hans Povel-Ramel-plagiatmusik på stereon. Han betyder ingenting för mig. Jag betyder ingenting för honom. Men ändå...så...skickade jag iväg en facebookförfrågan i går. Jag hade tråkigt och störde mig på hans facebookbild där han poserar i med vindmaskin i håret och amerikansk uppsyn och jag-är-bäst-blick.
Nu har han accepterat min kompisrequest och jag känner mig som en bedragare. Och sen igår när jag skulle handla så gick han förbi mig på trottoaren i sin Twin Peaks-filtjacka och allt blev jättemärkligt och eftersom vi var facebook-vänner så var vi tvungna att hälsa på varandra, det har vi aldrig gjort förut. Plötsligt såg jag honom på ett annat sätt, som en hårt arbetande tvåbarnspappa som gillar vin, kvinnor och sång. Han log liksom så gulligt och man måste ge alla en chans och...fan. Förlåt Wille, det är inte du - det är jag.
/A
