Under den här resans gång har jag kommit till insikt med att jag står stadigt på jorden. Mycket stadigare än jag trott.
När vi kom till tågstationen var det först Lindas tur att prata med Per Arne, sedan Ainas. Sist kom Per Arne till mig och berättar att jag får åka hem. Det känns oerhört tråkigt. Han kände att han inte kommit in i mig. Vad det nu betyder?
Jag fick kämpa för att hålla tårarna borta. Kan knappt krama om honom och ville bara ha allt gjort och hade velat prata med honom efter kamerorna. Men så blev det inte.
Det känns hårt att bli dissad. Tycker Per Arne har sagt och gjort saker som gör att jag på sätt och vis blir förvånad. Men samtidigt är det två goa tjejer kvar.
Att jag nu fick åka betyder inte att jag tycker mindre om Per Arne. Han är fin och jag hade gärna blivit sist kvar med honom. Men känner mig förvånansvärt lugn ändå.
Allt som sker har en mening. Stora och varma kramar, Kristina
