I CSI spelar han den hårdnackade men empatiske Nick Stokes, som brinner för sitt jobb. I verkligheten är George Eads minst lika engagerad i skådespelaryrket.

Det är svårt att avgöra om man sitter på en presskonferens eller anställningsintervju. George Eads älskar att prata, särskilt om det handlar om honom själv. Och ska vi tro den självsäkre texassonen, har vi ännu inte sett alla sidor hos succéseriens fiberanalytiker; eller hårdingen som spelar honom.

Är det någon tävlan mellan de tre CSI-serierna New York, Miami och Las Vegas?

Det är intressant… hela dagen har jag blivit frågad om min syn på spinofferna. Som om folk nästan var ute efter ett särskilt svar? Men jag har ingen koppling till serierna. Jag följer dem inte. Det finns bara ett CSI. Det är sant, om du tittar på titeln (skratt). Det är den enda jag bryr mig om. Jag är stolt över att vår serie har lett till fler dramaserier. Jag är inget fan av reality. Riktigt drama ger kreativa människor jobb. Och om nya serier har kunnat följa i CSI:s fotspår, vare sig det är Miami, New York, Brottskod försvunnen, Bones, Numbers eller någon av alla de andra, så har vi skapat m¨nga härliga jobb för en massa människor. Bara i vår serie har vi över 300 anställda, så det är rätt häftigt. Bara folk minns vem som startade det, så har jag inga problem med det.

Du blev begravd levande i ett avsnitt regisserat av Quentin Tarantino. Tänkte du vid något tillfälle: ”Herregud, jag hoppas det här inte bara är ett dåligt practical joke?”

Nej, aldrig. Min lista över folk som influerat mig är kort. Steve McQueen, Tom Cruise, quentin Tarantino. Varje gång man får träffa en hjälte är det en otrolig upplevelse. Jag träffade honom som ett fan, och han var vårt fan. Vi hittade varann riktigt fort. Men det var surrealistiskt. I en scen i Grave Danger ligger jag i graven med min bandspelare, och talar in avskedsmeddelanden till min familj. Quentin är inte den som tittar på skärmen. Han vill komma riktigt nära. Ibland för nära. Så när jag spelar in mina avsked, började han sjunga “Hush little baby, don’t you cry…”. Det fick nackhåret att resa sig. Det fick fram känslor inom mig som jag inte ens visste att jag hade. Så han är mästaren.

Du är från Texas…

Det sägs så.

Vad är speciellt med Texas?

Mina Texasrötter går tillbaka till den gamla västern. Jag hade en farfars farfars farfars farfar som var sadel- och stöveltillverkare. En sann cowboy. Vi var fjärde generationen i den lilla Texasstaden, jag är den tredje George. Min Texasstolthet kommer från min familjs stolthet. Att se gamla svartvita foton med farfar i sin cowboyhatt, och sånt. Mina familjerötter är vad som gör det speciellt för mig, men också… I Hollywood träffar man allt mer sällan på en karlakarl. Men i Texas… När jag växte upp och började gråta, skulle min pappa säga: ”Vad gråter du för?”. Tidigt blev jag uppfostrad till att vara stark. Livet är tufft och orättvist, men det finns ingen anledning till att grina, man måste vara tuff. Men med ett hjärta, antar jag.

Du har spelat samma karaktär i åtta år. Är det fortfarande lika spännande som första dagen?

Absolut. Och även mer. Som liten pojke drömde jag om att vara skådespelare. Så de anlitade rätt kille. Min passion vilar aldrig. Jag gör precis det jag alltid har velat. Jag vill producera, jag vill göra film, och är galet passionerad. Ja, det är samma karaktär. Men man skai nte se det negativt. Jag tar det som en del av utmaningen. Jag vill utvecklas, mogna och visa en förändring. Jag försöker förbättra mig i varje ny scen. Bli mer av en mästare, ta scenen till en ny nivå. TV är det perfekta mediet, det finns inget bättre för en skådespelare än att kunna jobba dygnet runt. Och jag tor att om man ser på CSI:s alla år så ser man en sann skillnad i mitt arbete nu och då. Jag ser varje nytt avsnitt som en utmaning.

Jag har läst att Tarantino-avsnittet gav dig ny inspiration för CSI, eftersom du var lite trött på det innan?

Lita inte på vad du läser. Lite på vad jag säger. Jag ser på skådespelare som Ed Norton, Brad Pitt,  Matt Damon, Johnny Depp. Jag har sett dem mogna med åren. Jag vill att mitt arbete ska bli fläckfritt. Jag vill bli ett med min karaktär och väcka oanade känslor hos publiken. Jag minns när jag såg Drömmarnas fält med Kevin Costner, minns du när han kastar boll med sin pappa i slutet? Vid den tiden pratade jag inte med min pappa efter att han och mamma hade skilt sig. Men jag såg filmen och fick ny kraft till att återuppta kontakten. Den filmen förändrade mitt liv lite grann, och just en sådan skådespelare vill jag också bli. Det är lite som när unga människor plötsligt blivit intresserade av forensisk vetenskap tack vare CSI. Det är stort. Polisen behöver fler skarpa hjärnor som brinner för vad de gör.

Din pappa var åklagare?

Ja, han var distriktsåklagare i 28 år. Om jag har format min karaktär efter någon så är det han. Han lägger verkligen ner sitt hjärta och själ i varje fall, och har en sann passion för rättvisa. Jag minns när jag var tolv, och vaknade av att min pappa grät. Han grät över obduktionsbilder av en liten flicka som hade blivit mördad. Det var speciellt. Han är som John Wayne för mig. Han är min hjälte.

Vad tycker du om det ökade tv-våldet, som CSI bidrar till?

Skulle CSI leda till våld? Jag kan nog inte hålla med. Jag fick kritik en gång. Vi träffade en polischef som var upprörd eftersom våra kriminella aldrig använder handskar. Jag sa at kriminella är korkade. Mord eller våldsamheter härstammar ofta i desperation eller rädsla. Det går inte längre att komma undan. Problemet är bara att folk inte alltid har resurserna som krävs. Jag kan ha ångest över att vi i serien använder all den dyra utrustning som folk inte har råd med. Ibland pratar jag med en teknisk rådgivare som arbetat för Los Angeles-polisen i 20 år. Man blir förbluffad över hur många olösta mordfall de har. Man kan få för sig att DNA-svar kommer tillbaks på fem minuter, men sånt tar lång tid. Jag är ledsen om vi främjar våld, men jag trodde snarare vi visade upp den motsatta sidan, bekämpandet av våld.

Vad kan du säga om den nya säsongen?

Ingen aning. Det är upp till författarna. Vi har ett riktigt kapabelt team, de är så talangfulla. Ibland kan förändring sporra oss, Grissom är inte med länge till. Han har varit min mentor både i serien och utanför. Ibland kan förändring vara skrämmande, och ibland fantastiskt. Kanske kan några nya karaktärer krydda till serien och hålla den intressant.

Skulle du kunna tänka dig en långfilm?

Näh… (skratt) Självklart! Jag vill jobba med alla de stora. Bara då kan jag uppnå mitt bästa. Med Quentin fick jag vara mer sårbar och ärlig än någonsin. Jag kan bara tänka mig hur det skulle bli med Scorsese eller Francis Ford Coppola, eller åmtinstone spela i en film där jag får svära. På tv får vi inte ens svära, när det sänds vid åtta. Jag ser fram emot projekt som inte är lika trygga. Att utforska den okända filmvärlden med en ledsagare. Men jag har inte lyckats hitta något än.

Är det på grund av typecasting?

Jag tror mycket beror på att jag bara har åtta veckor om året på mig att göra annat. Filmer tar ofta åtta-nio månader att spela in, i flera olika länder dessutom. Ett stort åtagande. Jag har itne den tiden. Min karaktär i CSI kräver också ett speciellt utseende. Jag tränar mycket för att hålla honom stark och elegant. Jag skulle bejöva tid att förvandla mig, om jag till exempel gjorde en film som The Machinist och behövde gå ner flera kilo. Folk har inte sett alla sidor av mig än. Men det är okej, det kommer.

Tycker du att bilden av tv-skådespelare har förändrats över de senaste åren?

Jag tror att den förändrats, mycket tack vare serier som Vita huset, Law & Order, och CSI. Vad Jerry Bruckheimer gjorde med CSI var en tv-serie som såg ut som en film. En av mina Texasvänner frågade när Jerry Bruckheimer tänker ge mig en filmroll. Jag svarade: ”Jag är med i 24 av hans filmer om året”. Bara förra veckan spelade jag in en scen där en buss hade vält, någon hade hoppat ner från ett tak och dött och hela busstaket hade tryckts in. Jag stod ovanpå bussen med hela gatan avstängd. Med alla stora lampor omkring mig… Jag var hjälten! TV-skådespelare kanske har haft dåligt rykte, men med rätt möjligheter kan de överraska en.

I åtta år har jag undrat. Varför är det alltid så mörkt i labbet?

Det är seriens look. Men du har en bra poäng. De första åren i CSI hade vi en fotograf som lyste upp den för mörkt. Producenterna och han hade diskussioner, för de kunde inte se nånting! Men har ni märkt att vi har olika färger som vi använder oss mer av, som blått och grönt… Miami kör med mer pasteller och vitt, mycket vitt, New York är mycket mörkare. Men det är vår series vibb. När vi startade sågs det till att våra karaktärer hade nattskiftet. Det var det intressanta, att låta oss vara uppe om nätterna. Så därför är det så mörkt. Men vad gäller labbet behövs det ibland en extra lampa, det håller jag med om. Jag använder ficklampa för att kunna läsa mina repliker.