För ett tag sen pratade jag och en jämnårig kollega om en serie som vi såg som barn. Den gick på sommarlovsmorgonen och handlade om ett gäng barn i rymden.Typ. Det fanns en sträng ledare som bestämde att man inte fick skratta där. Om man skrattade kunde man råka riktigt illa ut. Vi mindes båda den här serien med fasa, att den var ordentligt otäck. Vi var också överens om att den var välproducerad och förmodligen Nya Zeeländsk, som många sommarlovsdraman var på 80-talet.
Efter långt och enträget sökande i våra minnen och på Youtube så hittade vi ett klipp från serien. Och här har ni ett ypperligt bevis på vad man upplevde som barn kanske inte alltid stämde överens med hur det verkligen var. Vårt gastkramande välproducerade engelskspråkiga drama är i själva verket en simpel svt-produktion, med taffliga props och tvivelaktiga skådisinsatser (man känner till och med igen ett par av dem, Rasmus på luffen bla), och ännu mer tvivelaktiga specialeffekter.
Så min slutsats av det här är: Barn är inte så smarta som man kan tro.
Det här med att det alltid var snö på jul, sol på sommaren och pappa var starkast i världen kanske inte heller var sant.
Ta er en titt på Vägen till Gyllenblå här och minns er tillbaka. Och ni som inte minns, så här gjordes barnprogram på 80-talet.
