Desperate Housewives är verkligen en serie som går i vågor. Ofta kan den vara alldeles långtråkig och förutsägbar och tråkig. Ni vet vad jag menar. Men när den är på topp, ja... då är den alldeles, alldeles underbar.
Just ett sånt avsnitt såg jag idag. Ett som fick mig att skratta och gråta (nästan) och skrika och hoppa framför tv:n. De brukar inträffa ett par såna runt episod 8 och 16 varje säsong, fråga inte varför, de sprider ut dem väl så man får vara glad när de dyker upp.
Avsnittet ifråga är just nummer 16, säsong 7. Några minnesvärda bitar är... (spoilervarning!)
- Madison Delagarza är en fantastisk liten skådis. Hittills mest bara tjock och odräglig som Gabrielles dotter, men också en jävel på komisk timing - och på att steppa!
- Vanessa Williams får gärna freaka ur så ofta hon bara kan. Ingen gör det som hon.
- Alla dessa vassa repliker, varför ska de behöva vara så sällsynta? Desperate Housewives är ju som bäst när det är lite skruvat och knäppt och rappt...
- ...men minst lika bra är serien i sina mest dramatiska ögonblick. Skitsamma om det är cheesy med tårfyllda ögon och scener i slowmotion, all botox till trots kan våra hemmafruar uttrycka så mycket känslor med så små medel när det väl gäller.
- Och slutet... Jag tappade hakan! SÅ bra, SÅ snyggt, SÅ starkt. Det är en av seriens mest minnesvärda scener ni har framför er, kan jag lova.
Det finns inga bilder men dock en trailer om ni vågar se den - FETA spoilers, så jag avråder!
Avsnitt 16 på den här säsongen sänds i Sverige om ganska exakt tre veckor. Väl värt att vänta på.