Jag: Andreas, nu när det är höst och nystart och allt sånt, kan inte jag få sluta blogga nu? Det finns ju en gräns för hur länge man kan hålla på att blogga om tårta och champagne och Andreas Davidsson. Och det är ju så svårt att återge allt roligt vi säger och jag har ju så mycket med allt annat. Nu lägger vi ner den va?
Andreas: Ok, ta bort den bara.
Jag: Bara sådär?
Andreas: Ja.
- - - - - -
Jag: Alex, du som kan så mycket. (Så börjar jag alltid när jag vill ha hjälp av Alex med nåt). Jag ska ta bort min blogg, kan du hjälpa mig att ta bort den?
Alex: Vaddå ska du ta bort den? Bara sådär? Och jag som precis har gjort en ny header till dig.
Jag: Ja. Jag vet.
Alex: Men det kan du ju inte, folk kommer ju att undra. Du måste skriva ett avskedsinlägg och sen låta det ligga kvar i ett par veckor.
Andreas: Ja, du måste skriva ett avskedsinlägg.
Jag: Meh, du sa ju att jag bara skulle ta bort den!
Andreas: Ja, men nu har jag ändrat mig, du måste skriva ett sista inlägg.
Jag: Men tänk om jag ångrar mig då och inte kan låta bli att blogga när jag väl kommer på nåt.
Andreas: Då får vi väl gå in och radera de inläggen.
Jag: Ok. Avskedsinlägg alltså säger ni? Usch vad jobbigt, vad skriver man i ett sånt?
- - - - - - -
Jag: Kalle, jag måste skriva ett avskedsinlägg i min blogg.
Kalle: Gör som Alex Schulman, säg att den blev ett monster.
Jag: Haha! Kul men ingen skulle ju förstå det. Nu har jag funderat i snart tre dagar på ett avskedsinlägg och jag kan inte komma på något bra. Det blir nog inget. Bloggen kommer nog sakta men säkert bara dö ut i stället. Jag funderar på att lägga ut hela konversationen som ledde fram till att jag skulle skriva ett avskedsinlägg istället.
Kalle: Haha! DET är en bra idé!
