Det skrivs för lite om Lost, tyckte någon, och jag kan bara hålla med. Här kommer nu därför TV-seriebloggens längsta inlägg hittills. Hundra procent Hurley. Jag träffade Jorge Garcia och Naveen Andrews i Monte Carlo sommaren '08, innan de börjat på säsong fem, så allt är därför kanske inte helt aktuellt. Men den här intervjun har legat på burken alltför länge nu så varsågoda!
Det kan vara skönt för tittarna att veta när serien slutar, men för er skådespelare handlar det om ert arbete. Hur känns det att veta att det finns ett slutdatum?
Vårt mål är att berätta historien på bästa sätt. Hellre sluta på topp, och det förstår vi. Jag skulle gärna jobba med att spela in tv på Hawaii i många år till. Men jag förstår att det inte går.
Brukar kvinnliga fans kasta sig över dig?
Inte så ofta. Ibland vill främlingar krama mig. Det är smickrande att publiken gillar Hurley och kan identifiera sig med honom. Det känns bra.
Han börjar hamna ur balans när ön jäklas med honom.
Jag vet inte riktigt vad som pågår med hela grejen att han kan se döda. Galenskapen är det svåraste med att spela Hurley. Ibland går jag till regissörer och frågar ”Hur exakt kom jag fram till att spränga maten är en bra lösning?”. Allt de kan säga är ”Tja… du har ju suttit inspärrad på mentalsjukhus.” Aha, okej, då förstår jag. Jag får lita på Hurley, om han känner att han måste göra något så är det så det är. Jag får haka på.
Är det frustrerande att aldrig få veta vad som händer härnäst, när du vill hitta motivationen för vissa scener?
Det kan det bli, men vi har pratat om det bland skådespelarna. Hade de gjort något annorlunda i sina tidigare scener om de fått veta saker i förväg? Kanske, men det är bara mänskligt att bete sig motsägelsefullt ibland. Därför tror jag att det alltid funkar för oss. Så för mig är det inget problem at inte alltid veta vilken riktning serien ska ta.
Hur har Lost förändrat ditt liv?
När jag klev av planet här blev jag fotad på vägen till bagageutlämningen, när jag tog mitt bagage, när jag gick ut ur flygplatsen, när jag klev in i bilen, och även i bilen tog de kort genom fönsterrutan. Det har förstås aldrig hänt innan.
Men gillar du det?
Det kan bli lite mycket ibland. Varje steg jag tar? Lite för mycket. Men jag förstår att det finns ett behov. Det är en del av jobbet.
Du har gjort stand-up. Vad skämtade du om?
Mycket blandat om att leva och bo i Los Angeles, och rätt mycket personligt. Det var troligen mycket som handlade om Disney, så nu när jag jobbar för dem vill de inte höra mina gamla skämt.
Hur var det att stå på scenen för första gången? Det måste vara annorlunda mot skådespeleri.
Det var lugnt. Jag gjorde det inte så mycket men tillräckligt för att börja lära mig nya saker. I första början var många av skämten påhittade och jag drog dem bara rakt av. Men jag såg hur andra komiker pratade om mer personliga och vågade saker. Det drog inte nödvändigtvis skratt varje gång men de gjorde definitivt saker som gjorde dem mer exponerade. Jag gillade det och försökte anamma det, hur kunde jag ta fler risker i min ståuppkomik? Då blev det mer spännande. Förutom att folk inte alltid skrattade, men när de gjorde det var det ett helt annat typ av skratt. Det kom från ett bättre ställe.
Hur personlig blev du?
Mina tidiga skämt kunde handla om att köra i Los Angeles. Trafiken där är hemsk, så jag skaffade mig en ambulans. Vägarna bara öppnade sig. Sen började jag tänka på saker ur verkliga livet, som min rumskamrat som alltid ville krama alla han träffade.
Stämmer det att Matthew Fox är den ende som känner till hur serien kommer att sluta?
Jag vet inte om det stämmer. Men jag är inte nyfiken på att ta reda på det heller. Jag gilar ovissheten. Det finns en stor frihet i det. Jag vet inte alls vad som väntar i säsong fem. Några av oss kommer från ön, så förmodligen kommr jag att vara betydligt renare än förr.
Kommer Hurley att överleva till seriens slut?
Låt oss hoppas på det.
Vad kommer krävas för att få honom att komma tillbaka till ön?
Jag vet inte än… Det finns en scen där Sayid kommer till Hurley. Jag är nyfiken på att få veta mer om det och vad de går igenom.
Tror du att för mycket pengar kan vara en förbannelse?
Det är mycket att tänka på, men du slipper också att tänka på en hel del annat. Går bilen sönder så är det inget att oroa sig över längre, så som det kunde vara när man var en kämpande skådespelare som knappt kunde betala hyran.
Hur tufft var det för dig innan genombrottet?
Vid ett tillfälle fick jag rollen i en pilot. Det blev aldrig något mer av den, men då hade jag redan hunnit säga upp mig från jobbet, jag jobbade i restaurangen på Borders. Även inspelningen av piloten blev försenad så det blev knapert redan då och jag började bli lite nervös. Sen kom lönechecken och det räckte ett tag, men så tog de också slut ch jag behövde låna av mina föräldrar. Men nästan på ett magiskt sätt kom det en check en vecka senare, från en reklamfilm jag gjorde för många månader sen. Den skickades direkt till mina fölräldrar, och så var jag tillbaka på noll. Men så började smårollerna rulla in och det började verka som att jag skulle klara mig trots allt. Sen kom Lost, och här är vi nu. Borders räckte inte för att leva på, men med en reklamfilm här och var klarade jag mig.
Vad hände med din blogg? Blev folk som är inblandade i serien rädda för att du skulle avslöja för mycket?
Det är lustigt, för bläddrar man igenom tv-tidningarnas höstspecialer så är vi aldrig med, eftersom vi drar igång i januari-februari. Jag tyckte det kunde vara kul att starta något och ge tittarna små aptitretare tills vi börjar sända. Ungefär en dag senare kom en av våra producenter och sa ”Jag hoppas du inte berättar nånting, för de kommer kunna räkna ut saker.” Jag tänkte att det kanske inte var värt att fortsätta. Jag slutade ett tag, men fortsatte sedan med mer vardagliga saker, som trädgårdsskötsel…
Men du visste ändå inte mycket om vad som skulle hända?
Det är bara det att vi börjar spela in i augusti men sänder i februari, så jag visste rätt mycket ändå. Och de förstår att om jag jobbar varje dag så finns det en god chans att det kommer ett avsnitt som fokuserar på Hurley. De är luriga. De analyserar allting. Jag skulle ändå inte vara den enda informationskällan, det finns andra som vet när vi filmar, de gömmer sig och tar bilder, det finns många spoilers där ute.
Prenumerera
