Gratisblaskans domedagsrubriker skrattar mig rakt upp i ansiktet i morse.
TV-SERIERNAS DÖD!
Eh? Samma dag jag ska börja premiärblogga om just tv-serier? Sånt vill jag inte höra, tack. Men kollar man på exemplen som radas upp är det kanske inte så konstigt. Cashmere Mafia och Lipstick Jungle förtjänar att gå en plågsam seriedöd till mötes när de så uppenbart bara skapas för att rida på andras succé. I en drömvärld skulle alla CSI-kopior göra dem sällskap i graven (men av nån anledning ser folk mycket hellre på labbrockar än business-mode). Och menlösa försök som Bionic Woman ska vi inte ens nämna.
Att lyckas få ihop originalitet med en tittarsuccé, det är en sann bedrift som jag önskar fler vågade sig på. Då skulle vi inte behöva leva i skräck för Metros dystra framtidsvision med serielösa tablåer. Brr!
Men så har det väl ändå alltid sett ut. TV-serier kommer och går, ibland i förtid (Firefly) och ibland på tok för sent (Prison Break...). 2000-talet har trots allt varit grymt mycket starkare än 90-talet på den fronten, för vad hade vi där mer än Arkiv X som var värt att zappa in? Idag sitter jag som klistrad framför Desperate Housewives, Damages, Lost, Grey's Anatomy, Dexter, Nip/Tuck, Gossip Girl, Fringe, Ugly Betty och en drös till som jag knappt kommer på nu. Så nä, tv-serien lever och frodas, och ska hyllas lite extra för sin förträffliga form av underhållning i denna nya blogg!
Jag tänder ändå ett symboliskt ljus för underbara Dirty Sexy Money som snart inte längre finns ibland oss. "Ugly and a little Desperate" klingar liksom inte lika bra som bloggnamn.
- Knack, knack!
- Vem där?
- Seriedöden...
Prenumerera
